ensamhet = för mycket tankar
Jag hittade ännu en gång en bild som fick mig att titta lite extra på saker och ting… (ovanligt va)
Bilden lyder så här…
”Jag är inte säker på om jag är deprimerad. Jag menar, jag är inte ledsen. Men jag är inte precis glad heller. Jag kan skratta och skämta och le under dagen, men ibland när jag är ensam under natten så glömmer jag bort hur man känner.”
Något sådant… Jag känner igen mig så sjukt mycket! Jag fick seriöst en chock när jag ”råkade” spara denna bild på WeHeartIt och insåg vilka otroliga ord jag hade läst.
Jag fick höra för ett jävligt bra tag sedan att jag knappast kunde vara deprimerad för jag var den där personen som fan aldrig höll tyst och alltid var glad… Så var det, runt människor ja. Hemma så ligger/låg jag alltid i mitt rum (helst med lampan släckt) och tänker tills min hjärna smälter. Mamma är/var alltid den personen som kom in i mitt rum och insåg att jag på något konstigt vänster inte var mig själv. Jag kunde inte förklara varför jag gjorde som jag gjorde men nu kan jag det och jag berättar detta med ett leende på läpparna för jag vet att jag är inte ensam och jag vet att så många kommer att känna igen sig.
Att visa mina negativa känslor officiellt har aldrig varit något som jag har gillat att göra. Varje gång jag har varit på dåligt humör så gav jag ändå främlingar leenden och ett snällt ”hej” istället för att ha mungiporna nere vid knäna. Jag kan inte ens nämna senaste gången jag satt sur på en buss eller gick förbannad på stan och faktiskt visade det med riktiga ansiktsuttryck eller bara utryck i sig. Jag tycker inte att människor i min omgivning ska känna sig illa till mods när de försöker vara trevlig mot min… Har jag en dålig dag så FINE men så ska jag fan inte gå och förstöra någon annans! Så jag tar inte ut det på min omgivning men jag kan rent utav säga att jag tar ut det ganska många gånger på min älskade mor som aldrig har velat en ond tanke om mig! Ganska hemskt ändå… Tyvärr. Men du vet mamma att jag aldrig menar det och att jag älskar dig tills den sista stjärnan på himmelen släckts. <3
Men grejen var att varje gång jag kommer hem så slutar jag upp ensam och kan inte förmå mig att slukas utav alla tankar i mitt huvud. Ibland så kan jag ta mig tiden att skriva om alla känslor jag har, men oftast så ligger jag bara som en zombie och kan till och med få en eller två panikattacker på grund utav allt. Helt sjukt att små små tankar kan göra en sådan stor skada…
Jag vet inte om jag är deprimerad eller inte för jag kan skratta, le och skojja runt men ibland så när jag är ensam så kan jag inte sluta tänka.
Det värsta är att jag vet att det är så många som jag, men ingen ska måsta känna sig ensam gällande detta. Det ända jag har lärt mig på sistone är att så länge jag tänker positivt och tror att allting kommer att bli bra i slutändan så har jag faktiskt slutat att tänka så sjukt mycket på kvällarna. Men det är a work in progress som jag är villig att fortsätta att jobba på för att det ska bli bättre.
Slutpunk: Du är inte ensam! Tänk positivt och hitta saker eller människor som får dig att inte ha tid att tänka på något negativt. Det funkar för mig. X